En del gammalt, en del nytt - mycket gott nytt!

Det är årets sista dag. Decenniets sista dag. 2010 låter rätt bra, det låter förhoppningsfullt, fullt av möjligheter. Jag har planer på att hitta lägenhet i Lund, ha fruktansvärt lätt för nationalekonomi, bli oförskämt lycklig och ni vet, vinna val. Det var så roligt sist.

Det är under det här decenniet jag ska skaffa mig en titel och hitta eller skapa jobbet som ska uppfylla mina drömmar. När det här decenniet är slut har jag - om allt går som det ska - fyllt 30 år. Jag kommer dock aldrig bli en dag äldre än 28. Jag tror inte att jag går hem som 30-åring.

Det har varit ett bra år, lite ostrukturerat, lite kaotiskt, men bra. Jag är nöjd. Jag tänker inte känna mig tvingad att summera vad jag gjort, men lite bilder som nästan ersätter ord kan jag dela med mig av.

Vänner, inte bara snygga utan smarta också.
Tågluffen, Vatikanstaten
On the road!
Valrörelse!
U2, baby! U2!

Gott nytt år!

En julsaga

För några år sedan bodde vi i ett hus med fyra olika lägenheter. I källaren fanns en bastu som vår granne en morgon upptäckte uppskattades av män som vanligtvis inte bodde i vårt hus. Vansinnigt spännande, tyckte jag. Vansinnigt obehagligt, tyckte pensionärsparet på andra våning och helt plötsligt var vår gemensamma ytterdörr låst relativt tidigt varje kväll.

I den andra lägenheten på andra våningen bodde en småbarnsfamilj. Deras lägenhet låg över vår. Den familjen ogillade det faktum att vi alla delade tvättstuga. De tyckte än mer illa om att dela tvättmaskin med hundägare.

Vår första jul i den lägenheten var mysig som jular har en viss tendens att vara. Men julen tog slut och plötsligt skulle pynt och annat juligt bort. Våra grannar på våningen ovanför planerade en kupp och slängde ut sin gran från sitt fönster, så den landade på vår gemensamma plätt. Men givet av att vi var de nya som kunde ses som de utan full koll på lägenhetsvanor tolkades granen till att vara vår. En avdankad gran brukar inte uppskattas och så småningom kom ett klagomål. "Det är inte okej att slänga granen i den gemensamma trädgården."

Vi förstod precis och höll med på alla sätt och vis. Våra grannar tänkte säkert att detta kunde vara ett bra sätt att öppna upp för nya - hundlösa - hyresgäster.

"Ni måste ta vara på er gamla gran" fick vi höra. "Oja, men det gör vi alltid, den ligger redan nerpackad i en kartong."

Vi har plastgran och skulle vara fruktansvärt korkade om vi slängde bort den. Våra grannar hade rodnande kinder. Surt för dem.

Jag tycker fortfarande det är fruktansvärt roligt.

Dagen före

Det är mindre än två timmar kvar tills dagen går över till julafton. En julaftonsmorgon med vit snö, trötta ögon, tända ljus och ett välpyntat hem. Om mindre än två timmar är det jul på riktigt.

Jag har haft besök av hälften av Ulricehamns befolkning på jobbet och slått in julklappar som den resterande halvan ska få. Människor ler, önskar varandra god jul och köper presenter till de i sin närhet - och några till.

På TV:n visar de Love Actually.

Julgranen är pyntad sedan en timme tillbaka.

Jämte datorn står ett glas med glögg.

Jag är trött men vill inte gå och lägga mig. Det kan vara denna tiden som är julens bästa, den minuterna före, när det är stilla, när det som finns är förväntningar, tankar och en inte alltför bestämd verklighet.

Tänker på Kai, vet att han slipper må dåligt, vet att hans familj saknar hans närhet. När julen inte är densamma. Saknar det som var. Försöker ta tillvara på det som är. På studerna av glädje och skratt. Högtiden då man ska uppskatta sin närhet som mest. Hemma har vi pyntat med luggslitna julaffischer, inte för att de är överdrivet juliga, inte för att de är överdrivet vackra, utan mest för att de innehåller minnen. Ovanför spisen har vi en affisch som Omma tyckte passade där så bra, som trots smörfläckar och söndertejpade kanter kan vara det finaste. I granen hänger julgranskulor som är sönderskrapade och blottar vit plast på sina ställen. De hänger där för att man ler åt dem, vår katt Gizmond brukade tycka att julgranen var en enda stor leksak och julgranskulorna var alltid på andra ställen än granens grenar. Kulorna var mycket bättre leksaker än uppvridna och rörliga råttleksaker.

Väntar. Tänker spela julmusik på så hög nivå som möjligt, plockar kanske fram gitarren vars strängar hade planerats utbytas för att spela den enda jullåten jag kan spela - nåja, typ spela - och kollar försiktigt under granen för att lite i smyg klämma på julklapparna.

God jul.

Att uppskatta

Nog för att jag råkade låta fel kund betala för fel varor och nog för jag gick och letade fruktansvärt länge efter böcker som inte fanns, är det omåttligt kul att jobba i julhandeln. Humörshöjare 1.

Mamma ska göra varma mackor. Vad gör jag under tiden? Tittar på Vänner och bloggar. Humörshöjare 2.

Therese ringde och planerade filmtittande. Social måndagskväll. Humörshöjare 3.

Ett mail avslöjar att tentaresultatet har kommit ut. Magvolt 1.

En tripp till Ladok avslöjar det. Mitt resultat på EU-ångest och maktrelation mellan förvaltning, politiker och medborgare.

Ingen visste vad hemtentan krävde. VG. 15 poäng VG.

Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt att jag sätter ett hjärta jämte "förvaltning". Nästan.

Kai, 18 december

Dagen kom, dagen när det som var inte längre är, när det som du vetat väcker dig med en örfil, skadar dig, skär ett sår som aldrig kommer att läkas, som ett sår du vetat att du kommer få. Dagen när gårdagen tillhör en annan era. När det som var, idag bara är minnen.

Min mormor, min Omma, var alltid en pojkflicka. Nog för att hon hade kjol, blus och ton med hårspray - hon var en pojkflicka. Hon var tjejen som hängde med killgänget när hon var liten, satsade på karriären när hon var äldre medan hon lät min morfar vara hemma, hon tyckte om att dricka öl framför TV-sporten. Du var som en son för henne. Hon tänkte ofta på dig och pratade mycket om dig även om er kontakt var dålig. Hon saknade dig. Hon älskade dig. För det är jag dig så tacksam. Du gjorde min Omma glad.

Ditt liv var rikt. Du levde det liv så många längtar efter. Seglade, såg, upplevde, satsade, var. Du levde. Du såg varje hav, varje världsdel. Men det blir en så knapp tröst när livet tar slut. När livet avslutas för tidigt. När verkligheten blir kall.

Sist vi sågs berättade du om hur Knut hade skjutsat dig på moped från Göteborg till Limmared. Vi skrattade och sade att du skulle göra det igen. Men tiden räckte inte. Den sista dagen kom.

Jag tror inte på farväl, jag tror inte på slut, jag tror inte att ett är slutar vara. Hemma har vi tänt ett ljus för dig, jag viskar inget farväl. Jag viskar ett tack.

För att det som var alltid är, tack Kai.

Se normal ut

Ett moment avklarat, ett kvar. Sedan åker jag hem till en del av Sverige där man inte chockeras över några centimeter snö (de sade för övrigt till mig att Skåne låg närmare ekvatorn - det märks inte någonstans idag).

Jag skulle vara en god hyresgäst och lämna en blomma till min värd tidigare idag - så snabbt som möjligt då blommar har en viss tendens att dö i min vård. Värden hade ett barnbarn på besök. Jag kan inte hantera sådana. Jag skakade hand med en 10-åring och sade "trevligt", gör man det? Fortsätter genom att inleda ett samtal om något hon kan knyta an till - skolsystemet, frågar huruvida hon tycker skolan ska vara kommunal eller statlig eller bara helt och hållet privat och vilka för- respektive nackdelarna med de olika formerna är och hur hon tror det inverkar på undervisningens kvalitet. Nej, jag sade att jag skulle springa tillbaka för att jag hade mycket att plugga. Och det har jag. Men likväl pluggar jag inte.

Men mamma sade att det visar på att man har respekt när man skakar hand även med yngre människor. Bra, tänkte jag. Min oro tolkas till respekt. Snyggt. Att klara verkligheten AB.

Marknaden fixar det

Hur? Var? När? Varför? Nej? Vårt knapra arbete är en sida för långt. Och vi har inte skrivit någon slutsats än. Igår jobbade jag på att fylla ut. På att ordbajsa. Idag måste jag cutta. Ja, jag måste cutta. För jag tog mig ett ansvar och lyckades klassas som snäll för att jag vill gräva i andras texter och lägga min egen betoning på det. Det kanske räcker med en slutsats som säger "Marknaden kirrar't vettu - biffen asså" och efter lite googlande slås jag av att vår examinator är folkpartist. Det måste ju gå hem.

Men först ska jag skriva bort en sida.

Uppenbarligen upp och ned

Nu sitter jag med ett grupparbete. Uppenbarligen. Jag skulle skriva en del av analysen. Uppenbarligen. Hittills har jag mest skrivit om den delen av bakgrunden som jag ska skriva en analys utifrån. Bra sätt att göra sig populär.

Uppenbarligen.

Ni vet hur det är på arbetsintervjun. "Dina svagheter?" "Choklad och samarbete."

Inte så mycket att jag skulle ha svårt att samarbeta egentligen. Mest att jag inte vill ha text som är skriven av någon annan. Eller en analys någon annan har kommit fram till. Jag vill komma fram till att tillväxt är dåligt för fattigdom. Uppenbarligen. För det är tillväxt som utrotar den. En av min grupparbetsvänner vill nog hellre komma fram till att ekonomi och fattigdom inte hör ihop. Det är ett problem som får min tunga att göra ont.

Mest är det nog att jag vill göra arbeten själv för då kan jag inte klaga på någon annan. Då är det bara min studiediciplin det är fel på - vilken har sin grund i min uppfostran och således är mammas fel. Uppenbarligen.

I helgen skulle man svara på frågan om vad man hade för drömyrke. Jag kunde inte definiera mitt så jag sade "journalist" och svarade mig själv med att lyfta på ögonbrynen. Idag vill jag mest vara egenföretagare. Själv. Imorgon vill jag jobba med opinionsbildning. Och med demokratiinstitutioner i utvecklingsländer. Och med att ragga investerare till företag i utvecklingsländer. Och med att skriva texter som jag får formulera helt själv och utifrån perspektiv som inte är plockade ur någon kurslitteratur. Sedan vill jag faktiskt vara polis vid sidan om. Och vara den söta tanten i glasskiosken. Och ha kvar varannan lördag på Bokia.

Uppenbarligen.

Final countdown

Jag har läst ett kapitel i en av kursens obligatoriska böcker under helgen. Ambitiöst, intalade jag mig.

Mest har jag annars lyssnat på pass om såväl opinionsbildning som kampanj och nästan tillämpat lokalsinnesinstrument i Halmstad. Innan nästa helg ska ett grupparbete, seminarium och kunskapsprov vara avklarat.

Går säkert bra om man spetsar till studierna med bitska julsånger.

"I know in my heart that man is good"

Ny delkurs, nya möjligheter. Jag ser det som ett nytt år, lite som ett nytt liv. Internationell politik började igår och vi får prata krig. Jag ligger ungefär 400 sidor efter i läsningen, men är inte så bitter. Och det gör inte så mycket att jag behöver läsningen till en debatt på fredag, ett grupparbete med inlämningsuppgift och tillhörande seminariepresentation nästa torsdag samt ett kunskapsprov dagen därpå. Det finns nätter och kaffe har jag hört från mer erfarna studenter.

Det är lugnt, min bitterhet är så gott som obefintlig trots att jag fick handla kurslitteratur för ungefär 768 kronor igår - två stycken böcker för 768 kronor. Det gör mig inget att de var slut på andrahandsbokhandeln. Oöppnade böcker luktar gott.

Det gör inget att vi har ett grupparbete över jul.

Det gör inget att jag misskalkylerat decemberstress till att handla om julstress framför pluggstress.

Det gör ingenting för igår, på delkursens första föreläsning, sade min föreläsare att Reagan, trots att det i Sverige kanske är som att svära i kyrkan, egentligen kanske hade förtjänat Nobels fredspris för sin förda politik under Kalla kriget som tvingade Sovjet att erkänna sig besegrat.

Det är en bra start trots att jag ligger närmare 500 sidor efter i läsningen.

En riktigt god jul börjar med blod

I Lekstugan 2.0 har jag demonstrativt valt att inte julpynta för att för mig själv konstatera att om jag ska definieras ha något eget, ska det inte vara en stuga - även om jag kommit att tycka lite mer om den nu än tidigare. Men jag har sträckt mig så långt som att ha en liten adventsljusstake med små röda ljus på en liten träbricka med röda band. Igår tände jag ljus nummer ett första gången, sedan väntade jag tio minuter med att tända ljus nummer två så det faktiskt skulle se ut som om jag varit strukturerad nog att förra söndagen också uppmärksamma första advent.

Idag ringde jag min chef för att lite försiktigt fråga om hon kanske behövde lite extra hjälp i julhandeln. "Ja, jag har redan skrivit upp dig hela veckan och lite mer!"

Jag försökte låta kontrollerad och säga ord som trevligt och att jag ser fram emot det. När jag lade på slängde jag av mig mitt headset för att dansa med höga hopp och högljudda skrik som skulle vara försök till sång men kvävdes av jubel. Att jobba i julhandeln är bland det bästa som finns. Det är svettigt, det är trångt, det är stressigt, det är alldeles, alldeles underbart.

Det är där, i samma andetag som jag slår sönder några av högerhandens nagelband på tejphållaren och försöker låtsas som att det inte alls kom lite blod på julklappspappret, det är där min julstämning infinner sig. Det är när någon - förhoppningsvis någon annan än mig - välter ner hyllan med blyertsstift som alla sprids på golvet och blandas med olika storlekar som jag är som bäst på att säga "God Jul" och verkligen mena det.

Att äta rätt är stort, att äta billigt gör dig större

Idag fick jag ett nytt favoritmatställe. Nog för att jag ätit där innan och nog för att maten inte är vare sig den godaste eller billigaste i Lund. Men i den mån jag känner för att bli en non-stop-eater är det mitt favoritställe utan mätbar konkurrens.

Jag beställer något som jag inte kan uttala namnet på, ler försiktigt och ser mig som rätt nöjd för att ha sagt något som borde vara grekiska. Jag får frågan om det är tillräckligt stor portion. Får man välja sådant själv - vilken grej, tänkte jag.

- Du har ett vackert leende. Vill du ha mer kan du komma och hämta det, du får hur mycket mat du vill med ett sådant leende.

Så bra. Det finns ett vinstintresse i mitt leende.

Koffein och variation

Tröttnade på kaffe och bestämde mig för att köpa Red Bull, men behövde inte visa legitimation. Känns kanske bra att tas för att vara över 15 år. Känns kanske inte alls bra att det faktiskt är åldersgräns.

Förväntar mig på något sätt att koffein inte bara ska bidra till att göra mig pigg utan framförallt få mig att veta exakt vad som ska formuleras i hemtentan. Då kan man räkna med ett framtida förbud för studenter att köpa energidryck. Och kaffe.

Hemtentan är för övrigt är min fjortonde - jag upprepar, fjortonde - hemtenta för i år.

Kul med varation.

Litterära storverk

Det är skönt att vara produktiv under tentaveckor.

Synd att produktiviteten och den litterära konsten inte berör studierna. Men den här poetiska inbjudningen kan nog ge mig diverse Nobelpris i vilket fall som helst.

Tjaba, tjena, hallå,
vad är det som står på?

Jag såg en kontaktannons i en blogg
här i landet där vi nästan var styda av en Fogh,
du sökte ett lokalt sällskap
när utrikesresan är ett kap.

Ta dig till Skåneland,
här där jag läser pol kand.
Tänkt är att jag faktiskt studerar
men nu sitter jag bara här och dikterar.

Gör dig till min helgsambo
så ska jag inte boxas som Rambo.
För om du hit skulle
hade jag tänkt baka en lussebulle.

Vad gör du i helgen?
Lämna den norrländska älgen!
Kom hit, kom hit!
Här dricker folk massa sprit.

Jag har mängder av te
som jag vet kan få dig att le.
Du är så välkommen till min stuga
att jag nästan kan bli hemmafruga.

Ett kommande stycke asocialitet

Häromdagen pratade jag med mamma om den kommande hemtentan. Nej, jag var inte så nervös över den, så länge de inte får för sig att den ska handla om EU eller har någon bred fråga som man kan tolka hur som helst.

Hemtentan lades ut idag.

En fråga handlar om EU. Den andra är så bred att man inte vet hur man ska tolka den.

Exotiska beteenden

Klockan är lite mer än 21. Jag ska gå och lägga mig.

Men det är okej. För jag sov inte natten till idag. Alls. I Skåne kan efterfester uppenbarligen hålla på till åttatiden. Ska helgsambon sedan hämta väskor för att hoppa på ett tåg vid 12 är det ingen idé att gå och lägga sig förrän 13 och då kan man begränsa det till en lite längre powernap.

Det är sådant jag ska berätta för mina barnbarn om jag får sådana - på min tid, då fångade man minsann dagen, kvällen, natten och morgonen.

Att kanske gå vidare - lite åtminstone

Det är inte dig det är fel på, det är mig. Det är inte bara något jag säger, det är sanningen. Med dig finns inga fel. Du kanske är lite liten, men så mycket att älska. Du kanske innebär mycket att göra, men det är det som gör dig till vad du är. För mig är du alltid störst, bäst och vackrast.

Jag önskar att du kunde följa med mig, att vi var på väg åt samma håll. Men du är så fast.

Du har fått mig att skrika över verksamhetsberättelser, rycka mitt hår över bortglömda kvitton och svära över försvunna utskick.

Du har mättat mig med druvsocker, väckt mig med Kikki Danielssons gälla stämma, svettat ner mängder av t-shirtar, dukat bord med bara papper och nålar, försummat min sömn, försummat mitt skolarbete, förstört min känsla för karaoke, gjort mig beroende av en klient ingen vanlig människa pratar om, lärt mig att sjunga högt är att sjunga vackert, gett mig smeknamn och kännetecken som jag aldrig hade fått annars. Du har gjort mig till den nörd jag aldrig drömt om att bli, men alltid varit dömd till att vara. Du har gjort mig till mycket av vad jag är.

Och vad gör jag? Jag lämnar den del av dig som jag tycker allra mest om.

Jag byter distrikt. Från tidernas bästa, sötaste, trevligaste, goaste och ja, ni vet, bästa Södra Älvsborg.

Nu ska jag gå svartklädd i några månader. För mig är det bara du som är mitt distrikt. Och tja, jag kommer faktiskt hem till tidernas bästa Tomtemys om några veckor.

Nördighetens oanade höjder

Jag kom precis på mig själv med att bli alldeles, alldeles för exalterad över att kolla på ett schema för nästa fredag.

Arbetsmarknadskonvent lät lite lagom kul, tänkte jag, kollade på schemat för det och ser Bo Lundgrens namn.

Att jag faktiskt klappade händerna och fnissade i den mån jag kunde få luft, tänker jag aldrig erkänna.

När frihetsberövande blev lördagsunderhålllning

Namn: Johanna

Ålder: 20

Intressen: Långa skogspromenader, mysiga hemmakvällar, världsartisteri i duschen och olaga frihetsberövanden i 80-talsanda.

Jag har myglat i flera veckor, vridit på sanningen och skickat tomma sms för att inget innehåll ska ge ledtrådar till helgen.

- Kommer du hem i helgen? Jag fyller ju år.

- Jag vet inte, det är en del med skolan nu. Så därför har din pojkvän, gänget och jag hyrt en lokal, myglat med folk och planerat en plan in i minsta jönssonligandetalj.

Tre killar iklädda diverse svarta mössor och skumma munskydd placeras i buskar utanför en restaurang, vrålar och fångar in Elin. Hon får en tygpåse över huvudet, silvertejp runt handleder och förs ut till Marbäck.

Pontiak spelas. Det är 80-tal. Det är kidnappning. Det är Elins födelsedag. Hon kläs i lila tights och blåfläckig baddräkt, får rött läppstift på läppar och ögonlock och stjärnor att hänga i öronen.

Sann vänskap visas i tårtbak och kidnappningar. Och i lila tights.

Att välja rätt

I min lekstugas trädgård är jag så gott som säker på att ett träd har ändrat vinkel. När jag gick härifrån imorse stod trädet upp. När jag kom tillbaka lutade det sig arrogant mot ett hus, ungefär som en bluessångerska på 40-talet lutar sig mot ett piano. Det känns inte överdrivet bekvämt nu.

I morse tvättade jag. Bra grej med rena kläder, tänkte jag.

Bra grej med krympt tröja, tänkte tvättmaskinen.

Om strömmen går nu lämnar jag in handduken. Förmodligen en krympt och missfärgad sådan.

Men vår uppsats är klar. Nu ska jag bara läsa alla andras.

Norrländska insikter

Idag investerade jag i en ny vän. Vi har setts några gånger tidigare och solidariskt delat varandras lidande när vi väntat på samma buss. Idag sade vi hej till varandra innan jag hade gått över vägen. Trots en relativt trafikerad väg kände jag min nya väns parfym på min sida av gatan.

Hon öppningsfrasar (fördelen med svenskan är att man kan göra verb av vad som helst) genom att referera till min ända. Så skånskt, tänker jag.

- Fryser du inte om ändan när du har en sådan kort jacka?

1.) Min jacka är inte ovanligt kort, min jacka har normallängd.
2.) Det är Skåne, det är sydlandet, det är flera plusgrader ute och jag hade precis funderat på om jag var dum som tog både halsduk och mössa.

Jag har aldrig känt mig så norrländsk som när mitt svar blev något i stil med att "man vänjer sig". För hemma i Norrland, där har vi faktiskt haft minusgrader några gånger.

Men jag är inte bitter.

Stipulera att jag faktiskt hade kommit igång med uppsatsen

Norah Jones, tända ljus, starkt kaffe, Vitamin Care, Daim, post it-lappar, Worddokument, uppslagen kurslitteratur, Grundlagsutredningen och en elakt stirrande almanacka. Men var är diciplinen?

Smartaste killen i klassen och jag gör grupparbete på varsitt håll i eftermiddag. Han använder ord som portalparagraf, stipulera, diskurs och konsensusbaserad - bara sådär. I samma enkelhet som jag säger hur, va och huh.

Jag funderar på om jag ska hoppa av och bli barnboksförfattare istället, så ska jag skratta barnen som inte förstår min sagas konsensusbaserade diskurs om den stipulerade portalparagrafen rakt i ansiktet och känna mig smart.

Komisk grej är för övrigt att jag prickade in samma buss som 26 stycken dagisbarn idag. Både till och från Lund. Bussarna går var femtonde minut och jag var i Lund några timmar.

Nej

Nej?

Nej.

Nej!

Det ska inte vara så svårt att säga egentligen. Men jo. Det är lite mycket nu. Det är den där kurslitteraturen. Det är den där gruppuppgiften. Det är den där kommande hemtentan. Det är de där årsmötena. Det är det där. Det är det här. Lite där och lite där. Lite mer där och något här. Och så den grejen. Och det där också. Och helt plötsligt var det jul, då var det sådant också.

Jag kollade i almanackan. Det var dumt. Nu är jag lite väl stressad.

Om jag hade haft framförhållning tidigare.

Men jo.

Ja.

Det känns bra att blogga när det enda man behöver är en länk för att få så mycket sagt.
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6111904.ab

Du vet att du är gammal när...

1) Du hänger på Vårdcentralen med jämna mellanrum
2) Du träffar gamla klasskompisar på Vårdcentralen
3) Du i efterhand kommer på dig med att ha träffat en gammal klasskompis på Vårdcentralen och så gott som bara pratat om sjukdomar

On the road again

För någon vecka sedan hade vi ett seminarium som behandlade social representativitet i riksdagen. Det var - trumvirvel - fruktansvärt tråkigt. I helgen ska jag på nomineringsstämma för att få rösta om listor, det ska bli - trumvirvel - fruktansvärt kul. Det är så man tillämpar sina teoretiska kunskaper. Men jag vet inte, jag röstar nog mer på åsikter än grupptillhörighet, oförskämt nog.

Så jag drar norrut. Eller nu har jag faktiskt kommit så pass långt i åkandet att jag bara drar österut. Men jag lämnar likväl sydlandet för helgen. Sydlandet och ett grupparbete jag och klassens smartaste och nu också febrigaste kille verkligen borde ha börjat med. Men ash, tänker jag, låt gå heter något flashigt på franska. Franska kan jag absolut inte, men jag kan låt gå - lasse fär som man säger.

Sann lycka

Det sägs ofta att det är de små sakerna som gör det goda livet.

Just därför ska jag snart dansa runt i min stuga med glada hopp - för idag köpte jag den här delkursens sjunde och sista bok och - jo - den innehåller bilder. Riktiga bilder, sådana som ersätter tusen ord.

Och tur är väl det. Inte nog med att titeln innehåller "folkhem", ryktena säger att boken handlar om förvaltning. Sexigaste ämnet hittills.

Freedom and peace

När man möts av kontraster. När man får veta vad som är värt att kämpa för.

Kollektivt överkörd

Det är inte så att jag ogillar kollektivtrafik. Jag skulle faktiskt kunna säga mig tycka om att åka kollektivt. Jag tycker om att åka kollektivt. Jag trivs på bussar och jag tycker om tåg. Problemet ligger mest i att kollektivtrafiken inte tycker om att ha mig som kund.

Idag hade jag en resa på tre byten, varav det sista skulle vara av ren bekvämlighet för att slippa gå resan som med buss tar fem minuter. Tiderna var perfekt utsatta för att ta mig från destination till destination utan långa väntetider.

Tåget är sent och snuvar mig på bussen. Således väntar jag 53 - femtiotre - minuter på nästa fyrkantiga fordon för en kvarts resa.

Mina 53 minuter senare sätter jag mig på bussen och njuter av att få vara på väg. 18 minuter senare kommer jag till Lomma och i rondellen före busstationen möter vi min bekvämlighetsbuss. Den går. Vi kommer. Jag har en kvällspromenad framför mig och kunde inte vara mer positiv till lite uppfriskande motionerande.

Igår köpte jag en ny armbandsklocka. Idag har den mest berättat för mig att jag inte kommer i tid till något.

När jag blir rik ska jag köpa bil. När jag blir rikare ska jag köpa tid. När jag blir ännu rikare och på något sätt betuttad med entreprenörsanda ska jag starta upp ett företag som sysslar med barmhärtig kollektivtrafik. Ett företag som tycker om kunder.

En dag i rött och blått

Vaknade och tog en promenad till toaletten, passerar en spegel och upptäcker mitt ansikte, ser min näsa. Inatt har jag uppenbarligen tyckt att det varit en bra grej att riva mig själv. Jag har en röd prick på näsan. En stor röd prick.

Skickar in hemtentan och planerar segerdans, får en formell bekräftelse i vilken det står att jag ska kontrollera att jag bifogat rätt fil. Okej, tänker jag plikttroget och gör det. Öppnar dokumentet och ögnar igenom det, jo, det är rätt fil. Jag har noggrant korrekturläst all min brödtext sedan innan. Brödtexten. Nu ögnar jag igenom rubrikerna.

"Analys och diskussion - nej för rubrik - ny fakta", så inleder jag ett nytt avsnitt. Bra.

Skönt att veta att jag kan lita på mig själv när underhållningstelevisionen brister. För det här kommer jag säkert kunna skratta åt. Om några år. När jag slutat banka huvudet mot skrivbordet för att få en stilfull blå nyans att matcha min röda näsa med.

S som i snö, det snöar. I Skåne. Fönstertittande.
T som i tentamen som borde göras.
U som i usel koncentration.
D som i dumdristigt bloggande.
I som i Internet, älskade uppfinning.
E som i egentligen är det väl inte stressigt?
D som i dumhuvud, det är det visst.
I som i i vilket dokument skriver jag?
C som i chatt, ska jag ringa någon?
I som i ingenting gjort.
P som i plugga, plugga, plugga!
L som i Lund - hur många år till?
I som i inte mer sidorspår.
N som i nej, jag borde verkligen plugga nu.

Men det är lugnt, jag är fortfarande cool

Igår lagade jag köttfärssås. Min kokvrå står kvar, jag är inte matförgiftad och enligt min objektivt subjektivt sanna bedömning blev det så pass gott att jag klassar mig som mästerkock den här veckan.

Idag har jag haft jeans på mig. Samma jeans som igår.

Mina jeans har köttfärssåsdetaljer.

Stora detaljer.

Trendsättning AB.

Samboskap och manlighet

Förra veckan gjorde Therese och jag Skåne. Eller ja, vi gjorde Åhlens och Indiska vid Stortorget i Lund. Men för en dag hade jag sambo. Det var trångt och fruktansvärt trevligt. Vi tittade på film, åt utan uppehåll, pratade om hur bra allt var förr och kände oss som coolast i regionen.

Idag började en ny vecka och den inleder jag med en ny sambo. En sambo som inte alls var välkommen och inte alls skulle utgöra ett bra filmtittarsällskap. Jag startar min måndagsmorgon med att konstatera att jag har träningsvärk - av att ha blivit skjutsad på cykel (man använder uppenbarligen vissa benmuskler när man undviker att bli knockad av pedaler och jag är fortfarande coolast i regionen). Jag fortsätter morgonen med att skrika som en tjej. Sedan börjar jag svettas trots att även de här kontinentala delarna av Sverige är alldeles för kalla. Därefter börjar jag vackla fram och tillbaka för att kanske hoppa lite varsamt också. Jag skriker fortfarande lite hest.

Jag tycker det är fruktansvärt oartigt att gå och leva på någon annans hyra utan att vara inbjuden. Utan att ens ha med sig choklad i bagaget.

Det här med spindlar är inte okej. Det här med stora spindlar är absolut inte okej. De små kan jag tackla. De stora utrotar all min manlighet.

Nu ska jag ta på mig en rödrutig flanellskjorta, lägga in en prilla, fatta min yxa, gå ut och hugga lite ved och prata om hur gôtt det hade varit med en bärs eller 15.

Eller så kanske jag läser i "Sociala fällor och tillitens problem" och fyller min mugg till bredden med kaffe och tar en kaka eller 15.

När jag blir stor ska jag sluta vara rädd för spindlar och jag ska aldrig skrika i falsett. Det är inte min grej. Men sedan.

Lokala rikskändisar

I Lund finns det en man som dagligen går omkring med en skylt. Kort och koncist budskap, "Carl-Erik Rosén sköt Olof Palme" på ena sidan och "Sluta mörda oss" på andra, han vänder alltid på skylten väldigt pedagogiskt så att man ska hinna läsa både det ena och det andra. Nu har jag passerat honom några gånger och bestämmer mig för att Google måste ha svaret på vem killen är.

En ulricehamnare.

En automatisk vän, förenade av uppväxtort. Skyltkillen och jag.

http://sydsvenskan.se/lund/article37494/Andlos-vandring-med-sliten-skylt.html Betydligt mer givande läsning än kurslitteraturen.

A traffic jam when you're already late

Mobilen drunknade i min Fanta. En ny köptes, klyftigheten var obegränsad och jag lade till en försäkring. Den täcker fuktskador. Jag frågade.

Ett sådant oflyt

Du har tappat din lur och din sms-maskin,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter i Lommas skog och gråter så övergivet.

Vad var det för lur - var den vit eller grå,
var den väl eller illa behandlad?
Tänk efter nu - förrn vi ej når dej då,
du barfotabarn i livet.

Lite modernare tappning, lite mindre ångestladdad och lite mer ironisk. Mitt grepp var inte tillräckligt, fallet hade en dålig kombination av tid och rum. En mobiltelefon, ett glas Fanta. Den startar, den startar!

Den är död, den hade dödsblinkningar i en timmes tid. Min mobiltelefon fungerar inte och Fantan smakar konstigt.

Vakna då. Ge inte upp. Det är inte rättvist när min mobiltelefon ger upp efter två månader som studenttillbehör.

Det här är alltså mitt sätt att säga att jag inte kommer kunna svara i telefon förrän jag har köpt en ny. Imorgon förhoppningsvis. Imorgon ska jag köpa mjölk och telefon.

"Politik är att vilja"

Det är inte dagligen jag citerar Olof Palme. Jag tror faktiskt aldrig jag har gjort det innan. Men så kom rubriken idag, Olle och jag. Kanske skulle jag inte definiera politik som endast en vilja, men det ligger något i det.

Jag tror att grunden till politiskt engagemang vanligtvis ligger i just viljan att. Jag har en dröm... och ni vet. Det bästa med politik är att få vara visionär, att få säga så här kan det bli, så här bör det vara och det här tror jag. Det kan bli lite mycket ibland kanske, det är inte som att interpellationsdebatter behandlar utopiska samhällen eller att det är min dröm att de ska göra det, men någonstans tror jag att det behövs en politisk vision för ett politiskt engagemang.

Och det är just där jag fastnar när jag ska försöka förstå sverigedemokrater.

Deras politik utgår från att deras egen politik är otillräcklig.

Det måste ju vara slutsatsen när man säger att invandring inte fungerar för Sverige. För inte är det mitt Sverige som sverigedemokrater pratar om, i mitt Sverige, i det Sverige jag har visioner om, är Sverige ett såpass bra land att jag vill dela det med alla och göra det bättre genom viljor från många.

Men Sverigedemokraternas Sverige är för fattigt för det. Sverigedemokraternas Sverige har bara plats för några stycken. Några som dessutom inte ska skilja sig så mycket från varandra. Men det är klart man väljer enfald framför mångfald, det har ju alltid varit en hit.

"Hej, vår politik fungerar bara för en del." Så visionärt. Så djupt.

Eller hur var det nu? Den där killen som kunde allt om islam och skrev så mycket om att det var en religion utan kärleksbudskap, han var ändå öppen för att låta kristna afrikaner, latinamerikaner och andra - så länge de inte är muslimer - komma till sitt Sverige? Eller?

Jag tror nog fortfarande på en idé om att alla människor är lika mycket värda och att det är just människor som gör och förbättrar ett land. Att ett land växer när man låter människor växa och ja, ni vet, vara visionära.

Att erkänna brister

Det finns några saker jag inte fungerar ihop med. Idrott, matlagning och tid.

Idrott har jag undvikit sedan studenten. Någon gång har jag joggat, den har jag avslutat i samband med nära-döden-upplevelser av olika slag.

Häromdagen skulle jag fixa pulvermos. Och misslyckades. Jag har därmed förlorat all min rätt att skratta åt Elin som bränner pasta och det var en stor del av min goda-skratt-förlänger-livet-särskilt-på-elins-bekostnad-mentalitet.

Idag tyckte mitt undermedvetna att det var helt okej att stänga av väckarklockan, ignorera förmiddagens pluggbehov och ägna 12 timmar åt sömn. Sedan tänkte jag att en fika är ju trevligt och stimulerar till plugg senare på eftermiddagen. När man kommer hem fyra timmar senare har klockan blivit kväll och jag ska laga lunch. Om några minuter blir klockan 21.00 och nu börjar jag mitt pluggande.

Imorgon får jag finbesök av Therese. Innan dess ska jag ha läst ungefär 100 sidor om - trumvirvel - genus. Genus. Genus! Kvinnor kan och måste därför särbehandlas - eller va?

Annars är jag bra på väldigt mycket också. Som att undvika läsningen som ska göra mig förtjänt av mitt behov av andras skattepengar.

Vad sade du?

De sade att de som har läst filosofi ofta lyckas bra i andra studier också.

Filosofi kräver reflektion, sade de. Läs och reflektera över varje mening, sade de. Det är bra, sade de.

Vad de inte sade var att man som filosof läser betydligt mindre än vad man gör som statsvetare.

På något sätt förväntar sig de där institutionsmänniskorna att jag ska vara kapabel att läsa sju böcker och några artiklar därutöver. Och jo, uppenbarligen kan artiklar vara bestående av 80 sidor. Det fungerar inte med den där reflektera-över-varje-mening-mentaliteten nu längre.

Och jag saknar den.

"'Bli den du är', skrev Nietzsche. Och han blev galen." sade Bauër. Man kanske skulle sluta lyssna på andra.

Ditt skikkeliga ålahue

Nu börjar det kanske bli lite småjobbigt. Min dialekt verkar ha blivit en analysfråga i vilka sammanhang jag än hamnar i. Idag hamnade vi i nya grupper för kommande seminarier och utan ett enda ord om dialekter kommer min sådana på tal. Min ricksschvenschka är uppenbarligen inte rikssvensk nog för att passera obemärkt förbi.

Egentligen har den nog kommit att bli en kombination av allt, men det erkänner jag aldrig. Häromdagen började jag plugga skånska ord (och planerar skrika "ålahue" nästa gång jag blir arg), jag har börjat längta efter gôrbra ordvitsar, jag pratar om kiliga saker, tycker att delar av kurslitteraturen är skikkelig vanskelig och är lite orolig över var mina R har tagit vägen.

Annars kanske man bara skulle börja med värmländska. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi skulle komma ett steg närmare världsfred. För det är helt omöjligt att tänka sig en krigsfilm där de pratar värmländska med varandra - och alla vet att verkligheten är precis som i film.

No more klagning - på ett tag

The vind is vänding. Skåne och jag är så gott som vänner nu. Men vissa saker är inte som hemma. Idag fick jag frågan om jag ville följa med och träna. Träna som i "träna på gym". Jag gjorde mitt bästa för att inte fnysa och med en väldigt snäll blick säga "nej, jag gör inte sådant".

Jag agerar mingelexpert på föreläsningens rast och glider runt och hamnar i en diskussion om kaffe och väljer att komplettera samtalet med en kommentar om att man ska dricka det svart, för det är manligt, varpå en kille säger "men du är ju inte man". Tack, det ska jag komma ihåg till nästa gång jag känner mig oklar över min tillhörighet. Mitt svar blir ett "hehe". Men jag är manlig för jag dricker mitt kaffe svart. Och nu dricker jag väldigt mycket kaffe tillsammans med mina ton kurslitteratur.

I Skåne är det varmt och med mig på bussen idag hade jag diverse skåningar och getingar. Somrigt värre. Eller förlåt, soumrejt.

Att haffa ette ånnen

För ett par år sedan krossades min illusion om att jag pratar ricksschvänschka. Det var på en MUF-utbildning i Stockholm.

I helgen hängde jag med MUF igen (att hänga med en organisation är ett språkligt sett alldeles korrekt uttryck - typ) och hamnade i en diskussion om dialekter. Med tanke på mina tidigare paradigmskiften (sjukt användbart ord) planerade jag att ligga lågt. Och plötsligt händer det. Min dialekt analyseras. En diskussion genomförs och min dialekt är numera den rikssvenska.

Den här utbildningen ägde rum i Skåne. Punkt.

Skåne och jag har börjat komma mycket bättre överens nu på senare dagar. Bortsett från lite bussar och sådant som jag aldrig har kunnat samarbeta med i vilket fall som helst.

När väckarklockan inte fyller sin funktion

För ett år sedan var det okej. För fem månader sedan var det okej. Men det är inte okej nu. Det är inte okej för jag har brist på ursäkter. Man skulle vara en sådan där yngling i sina sämsta tonår.

Idag ringde min väckarklocka klockan åtta. I en timme snoozade den var nionde minut. Klockan tio vaknar jag. Ligger kvar i sängen och funderar på var jag är någonstans. Det är inte konstigt att jag har försovit mig två timmar, jag har för mycket att drömma om för att hinna vakna. Konstaterar att jag är i Skåne.

Klockan 13 börjar seminariet, tänker jag och blundar en stund. Om en timme ska jag träffa min grupp, kommer jag på efter att ha satt min blunder i halsen. Jag springer upp, hoppas att jag har en kvart på mig innan bussen går och tycker uppenbarligen att det mest tidseffektiva sättet att få något gjort är att några gånger springa fram och tillbaka mellan toalettdörren och golvlampan för att antingen tända eller gå på toa först. Efter ett maraton med mig själv går jag på toaletten, tvättar ansiktet och ska smörja in ansiktet när jag börjar fundera på vad som har hänt med min ansiktskräm. Den är prickig. Och vattnig. Något är riktigt fel med den skånska luften.

Jag har försökt smörja in mitt ansikte med peeling. Men det är lugnt.

Jag vill ha smink. Jag är fåfäng nog att välja smink före frukost. Det känns som en sådan grej man får prioritera när man ska stå framför en grupp och prata om något man skulle använt morgonen till att öva på. Jag kommer verka dum, då kan jag åtminstone vara snygg. Eller ja, pimpad med mascara och en påhittad solbränna.

Frukost intages på springande fot. Som någon receptbelagd medicin. Fördelen med att ha påläggsskinka i kylskåpet är att man sprarar flera sekunder när man ska fixa mackan.

När jag blir stor ska jag bli yngre. Och rik. Med egen bil och ett flexibelt arbetsschema.

Att njuta av nördheten

Höjden av nördhet slogs förresten imorse när jag satte på TV:n och blev glad, riktigt glad, över att mötas av partiledardebatt.


Det här är visserligen ett år gammalt, men åh, så käckt. Matliknelser är de bästa liknelserna och politik blir alltid mycket färgrannare med en klick ketchup.

Han är så, så seriös, så skämtsam, så, så, så kristdemokratisk. Heja Alliansen!

How to loose a friendship in 10 minutes

Just nu är Ena på barnkalassittning och sjunger visor om Puncsh. Det hoppas jag göra i helgen, sjunga det vill säga. Därför är det helt okej och inte alls patetiskt att konstatera att jag nu sitter i Lekstugan 2.0 och gör en sådan sak man blir föraktad och smått hatad för.

Vi har ett grupparbete. Vi skriver saker ihop. Jag ändrar formuleringar i sådant vi har skrivit ihop. Men vem behöver vänner när man kan få peta i texter och meningsuppbyggnad? Jag kan ju alltid försöka formulera mig fint i efterhand och säga att det är ett alternativ, att jag tyckte det var det minsta jag kunde göra i och med att min akademiska kvart idag blev 90 minuter (kollektivtrafiken tycker uppenbarligen inte det är lönt att skicka extrabussar när de ordinarie får motorproblem).

Dessutom borde de tacka mig. Annars hade vi lämnat in en uppgift i vilken vi klargör att "Målet är också att ett ryskt medborgarskap ska bygga på social solidaritet mellan olika etniska grupper samt en stark lojalitet mot den tyska staten". Käck grej.

Musikalisk värd

På något sätt verkar det som om man i vissa fall är dömd till att följa vissa mönster.

I Oslo hade vi en hyresvärd vars musiksmak avslöjades när man lyfte på locket till toalettstolen. På undersidan av locket fanns ett Wu tang clan-klistermärke. Toaletten var nyrenoverad och findekorerad.

Nu har jag avancerat. Klistermärket kan spolas ner.

Min nuvarande värd - där har vi grejer. Han har en av Sveriges största Sven-Ingvarssamlingar.

Nästa gång jag flyttar kanske jag hyr lägenhet av Mick Jagger. Eller åtminstone Peps Persson.

Optimism AB

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Idag ska jag läsa. Om man plikskyldigt ska följa schemat är det inte mer än ungefär 15 kapitel och några artiklar som borde fylla dagen. Jag kommer dricka så mycket kunskap att jag spricker. Och jag ska blanda det med kaffe.

Ett, två, tre och jag var nästan igång.

Det är Karin Boye som får symbolisera min kursiva studiemotivation för övrigt.

Breaking news!

Ingen "nakenchock" eller annan löpsedelsrubrik, men likväl paparazzi.

Går på stan, är på väg till ett fik, har handlat ljus, går på en gågata, möter en kille med en systemkamera runt halsen, suktar och önskar att jag också hade en, fortsätter gå framåt, hör ett klick och ser i ögonvrån hur killen har vinklat kameran uppåt - mot mig.

Han tog ett kort. På mig. Bara sådär. Det var dagens lustigaste händelse, tänkte jag, åkte tillbaka till stugan några timmar senare och tänder ljusen som jag köpt. Då går brandlarmet.

Men fotograferande? Jaha. Jag kanske är omedvetet känd. Killen kanske blir rik.

Ja, inte för att vara högfärdig eller något, men ni skulle sett mig i mina ungdoms dagar när jag var aktris på stora scenen i musiksalen på min låg- och mellanstadieskola. Med vilken bravur jag fångade publiken utklädd till cirkusdirektör! Och publikens stående ovationer (det var lite ont om sittplatser) sedan ska man inte tala om.

Eller det kanske var mina tidigare sångframträden, hur jag på julaftons morgon en gång för länge sedan fyllde kyrkan med min kraftfulla och ack, så klara ton. Eller den gången i församlinghemmet när en väninna och jag framförde en mycket uppskattad och kritikerrosad tolkning av "Bä, bä vita lamm" där jag också fick nyttja mina skådespelartalanger för att tolka lammets desperation i sin önskan att skänka såväl söndagskjolar som strumpor åt diverse familjemedlemmar.

Eller så blandade killen bara ihop mig och och mitt utseendes slående likhet med Angelina Jolie, Audrey Hepburn, Keira Knightley eller Julia Roberts. Ni vet hur det är.

Sådant som inte blev gjort

Egentligen hade jag en lång att-göra-lista att pricka av. Jag skulle läsa några kapitel i kursböckerna som uppenbarligen ska locka till läsning genom att ha framsidor prydda av färger utöver den svartvita skalan. Jag skulle tvätta, sådant man förväntas lära sig när man är någon timme för långt bort för att visa rådjursögonen för mamma. Jag skulle diska, sådan man gör för man ogillar bananfluger som sambos. Jag skulle leta jobb, för det här är första gången på fyra år som jag inte jobbar och det är frustrerande att vara helt beroende av staten plus att det är kul med jobb.

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg om att det är lustigt att Obama måste ha blivit nominerad till fredspriset när han hade suttit som president i som mest två veckor. En sådan fredskämpe, liksom. Vad hade han gjort då? Möblerat om och skissat på något nytt Yes, we can-tal?

Jag hade tänkt skriva om att den rödgröna röran är eniga om att man löser arbetslöshet genom att höja avgiften på att jobba. JA! För om ingen vill jobba för att ingen tjänar på att jobba kommer ju utanförskapet bli det nya innanförskapet! JA! Lyckat, coolt. Sedan kommer vi typ inte liksom ha pengar till att betala bidragen typ, men tja, det finns väl alltid någon rik som inte flytt landet än som kan betala.

Jag hade tänkt skriva att den rödgröna röran nationellt sett kanske inte har så mycket politik att komma med och att det inte är något nytt, men att de åtminstone har mer än vad de har på hemmaplan, för där, där går de ut på torg och ber andra hjälpa dem komma på något. Men om de kommer fram till så mycket vet jag inte. Jag hade svarat lägre skatt, motorväg och ni vet, frihetliga grejer.

Jag hade tänkt skriva hur jag träffade en ovanligt trevlig katt i den skånska trädgården och att jag för ett ögonblick övervägde kidnappning genom lite förföriska blinkningar och kanske en skål med mjölk. Men det gjorde jag inte, jag frihetsberövar inte katter hur som helst.

Men så hade jag råkat börja på en skönlitterär bok. En sådan bok som för första gången på jag-vet-inte-hur-lång-tid har fått mig att komma i tid till bussen på morgonen - för att jag ska hinna läsa lite under tiden jag står vid busskuren. En deckare som jag kanske tipsat kunder om men fortfarande inte läst själv - "men Anett har läst hans böcker och kan inte sluta!". Mons Kallentoft! Mons, killen heter Mons och bara det är värt sina poäng.

Jag hade faktiskt tänkt länka hit och skriva "titta, titta, jag hamnar på tionde plats" och undrar vad som hade hänt om jag inte börjat plugga på kontinenten och dragit tillbaka min kandidatur.

Orientering bland liemän och yxmördare

När man börjar högstadiet är man i den där mittemellanåldern, man kan döda om man blir kallad barn men man bevisar då också att man inte är i närheten av vuxen. Under några av de första dagarna i årskurs sju skulle vi bli utsläppta i Ulricehamns stadspark för att orientera under en idrottslektion. Problemet var att vi inte kunde orientera, men att vi var alldeles för vuxna för att springa runt på skolgården med en karta i handen, därför stadsparken. Dessutom, tänkte läraren, var det nog bra om de var två och två då förhoppningsvis en i paret har handlingskraft om de går vilse - i en park.

Ena och jag var som Bill och Bull. Tjorven och Madicken. Morötter och ärter. Pommes frites och ketchup. Vi kallades den ena och den andra. En kanske inte alltid lyckad mix, men alltid en mix. Vi gav oss ut i parken med en gemensam karta, irriterades över att inte ses som vuxnare än att målbokstäverna på kartan var inringade med röd markering och väntade mest på att få sluta skoldagen.

Vi joggade in bland träden, följde en stig, klättrade över ett staket och prickade av några kontroller under tiden. Men så kom den, den där kontrollen som enligt kartan är på stället man står, sadistkontrollen som är borta till dess att motsats bevisas av lärare. Men smarta som Ena och jag alltid klassats som slår vi våra kloka huvuden ihop och vänder varandra ryggen.

Där står vi rygg mot rygg för att spana åt varsitt håll efter sadistkontrollen när det plötsligt händer. Ett hjärtskärande skrik och ögonblicket senare ser jag Ena springa förbi mig i en fart jag inte visste var möjlig. Hon skriker, hon springer och jag litar på Ena som den vän hon varit genom alla våra grälprydda år ihop och låter ingen tid gå till spillo.

Vi flyr. Krigt har kommit. Skriken kommer när andningen tillåter. Kvistar slår mot ansiktet. Varenda muskel i kroppen är spänd. Jag springer, flyr från skräcken som anades i Enas vitöga. En massmördare. En lieman redo att avsluta våra 13-åriga liv. Yxor med droppande blod. Varenda mardröms innehåll. Mannen i fönstret kvällen man är ensam hemma. All rädsla samlad i ett. Vi springer.

Vi har dålig kondition och stannar efter att ha skakat av oss all världens monster för åtminstone en liten stund. Både Ena och jag kippar efter andan, men jag måste få veta. Munnen är torr, luften är bristfällig, men jag frågar:
- Ena, vad springer vi för?
Ena insuper luft och svarar:
- Få...
- Va?
- Får.
- Får?
- Får.

Vi sprang för våra liv för att Ena stått öga mot öga med får. Fyrbenta djur med streckkodsögon och krullig, mjuk ull.

Igår flyttade Ena till Göteborg, till en lägenhet hon inte har fått städa än. Till en lägenhet som har värme, fungerande tvättmaskin och annat som vi saknade i Oslo. Men fortfarande till en lägenhet som inte är hemma.

Men det är rätt lugnt för Ena löser allt - så småningom. Och till dess är det faktiskt okej att skrika i falsett och springa för livet.

Glöm allt jag skrev. Rörmockare och diverse förbätra världen-projekt kan slänga sig i väggen. Det är ju givet vad som ska göras. Stycken av text. En baggis. Har man jobbat på en bokhandel i fyra år har man så gott som halva inne. Jag ska bara skriva en bok eller två först.

Min strupes sår, mitt hjärtas skri

Det här med att bo själv innebär att jag är påtvingad mitt eget sällskap. Det är ju positivt i den bemärkelsen att jag får lära känna mig själv på djupet. Oväntade diskussioner brukar dyka upp på kvällskvisten och ibland hamnar jag i tvister med mig själv. Jag får veta vilka egenskaper hos mig själv som jag uppskattar mer och vilka jag uppskattar mindre. Senaste bråket hade jag med mig själv under dagens föreläsning. En föreläsning som för övrigt inte alls var tråkig men som var objektivt omöjlig att koncentrera sig under. Tjejen framför mig hade MSN-koversationer som jag fängslades av, hon ska uppenbarligen till Köpenhamn på fredag. Killen jämte mig målade fyrkanter.

Bråket med mig själv handlade om en sådan där enkel sak som "vad ska du göra resten av livet". Jag blev arg och tyckte att jag var oförskämd som tog upp en sådan sak nu när jag börjat trivas i Skåne och dessutom hittat människor som skulle kunna klassas som vänner om man inte tvekat så mycket över vad det är de heter nu igen.

Något viktigt. Något som gör skillnad. Något som påverkar. Förändra. Förbättra. Något kul. Människor. Möten. Skriva. Kavaj. Glädja. Stressa. Långa dagar. Viktiga dagar. Resor.

Ni vet, samma sak som alla andra. Halva min klass siktar på toppjobb inom FN. Och jag suckade alltid över alla esteter som skulle bli världskända artister. Sucka bäst som suckar sist, som man nästan säger, och proggtrollen har större arbetsmarknad än FN-proletärerna.

Jag läste samhäll för att det var brett och öppet för mycket. Jag läser pol. kand. för att det är brett och öppet för mycket. Jag är bred, jättebred men det hade inte varit helt fel att vara smal, nästan mager.

Man kanske skulle sadla om. Många följer i någon förälders spår och jag har hört att rörmockare är en bra grej nu.

Nu ska jag lyssna på julmusik och våndas över framtiden. Det är att fånga dagen i allra högsta grad.

Att bli akademisk på heltid

Jag tänkte alltid att när man väl börjar plugga programstudier på heltid, då börjar man lära sig saker som mest förvandlar en till en smådryg akademiker som tar varje tillfälle i akt att använda sig av snygga ord som "abstraktionsdimensioner" och "intersubjektivitet" trots att ingen på släktmiddagen någonsin kommer lyssna på en.

Och jo, det stämmer kanske. För jag tycker att intersubjektivitet är ett jätteroligt ord. Och det enda som uttrycktes i min hemtenta var ett rabblande av "således".

Vad jag inte tänkte på var att man får lära sig en hel del utanför studerandet på köpet. Exempelvis att man inte ska lämna odiskad disk odiskad i diskhon (säg det fort 15 gånger) i mer än en vecka. Matrester kan mögla på tallrikar.

Så mycket för de vuxenpoängen jag tyckte att jag fick när jag skaffade Ica-kort.

ungkarl
ung`karl subst. ~en ~ar ORDLED: ung--karl-en•
man som inte ingått äktenskap och vanl. inte heller lever i samboförh.; ofta med tanke på (föregiven) inriktning på ytliga nöjen etc. {eungmö}: ungkarlsliv; ungkarlslya; ta sig en öl med de andra ~arna på kvarterskrogen
HIST.: sedan början av 1600-talet i sin nuv. bet.; äldre bet. 'ung man' och av samma urspr. som junker

På jakt efter hembygden

Kom för en stund sedan hem från en fika med diskussioner om jakt, bilar och rockabillymusik.

Nu kan jag allt om grävlingsjakt. Jag vet att bilar som är minst 20 år gamla är de bästa, helst ska de vara runt 50 år för det perfekta cruisandet. Jag har hört att att det är rockabilly som det ska vara.

Det är så vi gör't på bygda´.

Det har de minsann inte vid min del av Lommabukten.

Egentligen tycker jag mest om sällskapshundar i soffan, bilar som får mig framstå som gammal och musik som inte förknippas med bärs och brylkräm. Men det är ändå mitt hemma.

Per lite definition. Jag bor ju i sta'n.

Annars pluggar jag stenhårt

Sann lycka är när man ska ragga namn till listor för nästa val och lyckas ändra formuleringen som önskar "[...]yngre och kvinnor med våra värderingar" till "[...]alla med våra värderingar" med motivationen att ingen ska känna sig utesluten. Jag tänker inte vara delaktig i att kränka äldre och män. Så himla öppen är jag. Alla ska med, tänkte jag och kände mig liberalare än vad som borde vara möjligt med en gammal sosse-slogan.

Annars tog jag en paus från pluggandet genom att gå till tandläkaren. Lika trevligt som alltid, betydligt behagligare än hos frisören och jag blev inte ens utskälld för att jag inte använder tandtråd dagligen. Däremot blev jag stucken i läppen, men det är lugnt för jag fick höra att det såg fint ut. I min mun. Om jag någon dag känner att jag har en miserabel hår-, finn- eller allmän fuldag ska jag bara gapa stort och känna glädje över att av en expert blivit kallad fin.

Kladdkladdkladd

Jag pluggar stenhårt och har förmodligen presterat hela tio rader text. Jag har tre fönster med dokument liggandes i aktivitetsfältet, ett heter "Hemtentamen" följt av några flashiga förkortningar, ett heter "kladd" och ska innehålla ett utkast och det sista heter "Kladdkladd" och innehåller alla mina djupa filosofiska tankar varav en mening lyder som följande:
"Fri."

Annars såg jag det som yttersta prioritet att hamna på expressen.se under tiden jag skrev om negativa rättigheter och om inte det gav belöning så vet jag inte vad det ska klassas som. En låt till fri nedladdning och jag funderade på om inte jag måste vara den mest ekonomiska studenten genom tiderna. Nu är jag ägare av singeln "MonteCarlo" av Larz Kristerz. Sätt igång festen så kommer jag med partylåten.

Vidare dricker jag jättemycket mjölk när jag är hemma. Under tiden i Oslo saknade jag inte Falköpingmejeriets mjölk alls och då drack vi vid ett tillfälle norsk mjölk med klumpar. I Skåne saknade jag mjölken härifrån efter två dagar. Lokalproducerat är ju jättebra så länge det lokala är gott. Falköping blir inte lokalproducerat i Skåne och lokalpatriotism fungerar bara för västgötar som har god mjölk i närheten.

Nu ska jag skriva ytterligare rader på fultentan.

Pluggverkstad AB

Ni vet hur det är...

... man ställer klockan för att gå upp i tid, vaknar två timmar senare och tänker att tja, det är ju inte kväll i varje fall.
... man kollar hemtentan som lagts ut på portalen och jublar över att man ska få skriva om varför nattväktarstaten är trevlig, mysig och önskvärd.
... man kollar nästa uppgift på hemtentan och inser att ett kapitel behövs för att skriva den korrekt. Ett kapitel man inte har läst i en bok som man inte har. Man är körd.
... men man är inte bitter för man åtminstone inte förkyld längre och de fyra blåsorna som tidigare bråkade om utrymmet i munnen är borta.
... man gläds åt att solen skiner och tänker att det inte gör så mycket att man faktiskt ramlade i kobajs när man rastade hundarna i en gemytlig hage.
... man är så diciplinerad att man sitter och skriver en punktlista istället för att göra hemtentan, men det är lugnt, man är ju klar med försättningsbladet.
... man tar en pluggpaus för att komma fram till om det är bäst med kaffe, te eller fruktsoda som pluggtillbehör.
... man funderar på lägga ut en annons på blocket.se där man eftersöker "Diciplin till ett studentvänligt pris".

Att göra tankar till ord

Man stirrar på ett vitt fält. Blankt och öppet för vilka ord som helst, man har längtat efter att få skriva av sig, sortera och bli av med tankarna. Man har längtat efter att få organisera sig själv när man stirrar på det blanka fältet och förstår att man inte får ordning genom att formulera tankarna till ord. Förstår att man inte gör förvirring till mål genom att göra tankar till meningar och stycken.

Men man kanske kan göra oro till lugn, man kanske kan göra frågor till svar, kanske kan göra något mindre otryggt än vad det är nu.

Att slås av att man hela tiden lever för det som man planerar ska komma senare, en annan gång, i framtiden. Att svaret på vad man gör leder till följdfrågan om vad man gör sedan. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte! Jag tror och jag hoppas om imorgon. Men jag vet inte. Det är sedan och jag är rädd för att glömma bort nuet, idag. Jag kan inte leva för imorgon idag. Jag lever nu och kan inte veta imorgon idag.

Jag försöker få någon ordning. Men jag vet inte.

Det är som att stå på en trampolin, som att känna hur det man står på svajar, som att veta att när man väl släpper taget så kan det bli ett fall, det kan bli ett hopp, man kanske till och med flyger. Men man vet inte. Man vet inte var man landar, om man landar, man vet bara att man inte landar där man startade. Man vet ingenting. Jag står på en trampolin. Jag vet inte mer.

Sociala koder

En, vad man egentligen kan kalla såväl nackdel som fördel, med att komma från en stad som Ulricehamn är att den är för liten för att man inte ska känna till alla, men för stor för att man inte ska känna alla. Det kan försätta en i lustiga situationer.

I Lund finns människor från alla ställen - det vill säga även Ulricehamn. Rätt som det är står man öga mot öga med någon som man delar uppväxtort med - och vad gör man? Man har aldrig pratat med varandra och kan inte namnen på varandra, men man har koll på åldern och vet exakt vilken klass killen har gått i. Som indoktrinerat uppfostrad börjar man med ett leende. Hade jag mött människan i Ulricehamn hade jag inte lett utan att få en förvirrad blick tillbaka, men är man utanför bygda då är leendet ett måste.

När leendet är besvarat vet man att killen känner igen dig också och du säger glatt hej.

Det är ju en ulricehamnare utanför Ulricehamn. Då är det så gott som blodsband.

Om jag möter samma kille om en timme möter jag honom i Ulricehamn. Då är risken stor att vi inte hälsar på varandra. Men i Lund, där är vi bästisar, där håller vi ihop.

Att hantera kurslitteratur

Vanligtvis tycker jag om att markera och skriva i min kurslitteratur, det känns så bra studentigt att ha sina egna ord i marginalerna. Nu läser jag en bok som jag inte markerar i alls, för i förordet fick jag en känsla av att det är en bok jag inte har något emot att sälja när jag är klar med den. Annars vill jag veta att när jag är klar med mina studier så kanske jag varken har jobb, möbler eller någonstans att bo, men jag ska ha en imponerande bokhylla, eller åtminstone imponerande böcker som borde vara i en bokhylla.

Den aktuella boken vill jag inte ha där. Kapitlet om liberalism handlade om socialdarwinism med ursäkten att liberalismen är så bred att det inte går att behandla hela. Nähe? Men ta klassisk liberalism då? Men nej, varför ta en del som folk inte är ovana vid att förespråka?

Kapitlet om socialism är precis utläst och det var utförligt, sjukt utförligt och vissa "vanliga missförstånd" var till och med förklarade. Jag bestämmer mig för att googla författarens namn.

Författaren "kom tidigt att sympatisera med marxismen". Så mysigt. Men jag ska inte klaga, killen "markerade distans till 1970-talets maoistiska och extremt egalitära riktningar", det känns ju bra.

Heja dyr socialistlitteratur! Men jag är öppen för andras åsikter. Särskilt när jag med mina, av skattebetalare, lånade och givna pengar måste betala för det.

Nu längtar jag lite efter att få läsa nationalekonomi. Men bara lite.

Jag tycker om måndagar

Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, inte en dag utan att jag fortfarande önskar att du var här, att jag kunde lyssna på din röst och dina ord som jag alltid gjorde, att du kanske blev arg för att jag klagar lite för mycket, att jag inte gaskar upp mig och tar för mig lite mer, att jag inte tänker att pottor är till för att skita i och att jag verkligen borde skaffa några växter om jag ska bo här. Att du är lite väl arg men fortfarande säger det som jag egentligen tänker.

Det händer inte så ofta nu längre, men inatt drömde jag om dig, inatt såg jag ditt ansikte och inatt hörde jag din röst lika tydligt som någonsin tidigare. Du är fortfarande nära och det gör mig lycklig.

Idag kom jag till skolan, möttes av ett "Hej MUF:aren" och kan ärligt säga att jag trivs. Vi hade en sjukt dålig föreläsning där föresläsaren inte hade något att prata om, så han pratade en timme om sin egen forskning - vilken inte har något med vår kurs att göra - och en timme var planerad som frågestund. Tillsammans med lundavän 1 och lundavän 2 gjorde jag en vadslagning om vem som skulle ställa flest frågor och fälla flest kommentarer.

Chansningsmöjligheter fanns på "Bill", "Bull" och "40-talet", min hamnade på den sistnämnda. Bull vann, 40-talet fanns inte kvar i salen under frågestunden och jag ska aldrig mer ägna mig åt spel.

Here is the deepest secret nobody knows
here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life
which grows higher than the soul can hope or mind can hide
and this is the wonder that's keeping the stars apart
I carry your heart, I carry it in my heart

Jakande kycklingläten

Ni vet hur det är. Man sitter på en föreläsning i en klass som består av 100 fortfarande relativt anonyma människor, man antecknar flitigt med noggranna blomsterdekorationer i papprets kanter, hör föreläsaren ställa en fråga för att kartlägga sina elever och man räcker spontant upp handen. Man låter pennan vila och tittar upp för att se att man är ensam om att ha handen i luften.

- Så du har läst Ayn Rand?
Mitt första publika framträdande i klassen består av ett kyckling-mm:ande.

Att jag har läst Rand stämmer faktiskt, sedan behöver man inte vara sanningsenlig nog för att säga att jag inte har läst en hel bok av henne än.

Men en slutsats av Rand-läsande är att man som bläddrare är liberal - eller på väg att bli liberal.

Så nu är jag klassens liberal. Igen. Det tog 16 dagar den här gången.

Goda råd efter att ha blivit rikare på upplevelser

Om man bränner ris i kastrullen får riset en exotisk smak av popcorn.

När man ska tvätta ska man sortera tvätten efter vad man tror är bra. Sedan väntar man på att mamma ska ringa så man lite apropå ingenting kan fråga om lakan och handdukar är en dålig mix. Och om man kanske kunde slänga i jeans också så man slipper hänga i tvättmaskinen fler gånger.

Om man inte tänker efter ordentligt först, utan börjar med att blanda juice i en karaff och sedan slås av hur litet kylskåp man har, kan man få justera antalet hyllor.

Om man diskar kan man upptäcka helt nya färgnyanser av kastruller (som tidigare använts till att, tja, exempelvis koka ris med).

När man ser att man har fler hårtoppar än hårstrån ska man gå till en frisör och med en drop in-tid som vanligt bli utskälld för att man klipper sig för sällan. Under tiden man får öronen kammade och ögonbrynen justerade får man också vara på sin vakt för att inte bli en blåtira rikare för att frisören ska kamma ur en tova ur ens lugg. När man lämnar frisören ska man vara smått ruinerad, så gott som snaggad och dessutom ha kläder täckta med hår eftersom frisörens graciösa bortryckning av skynket inte var tillräckligt graciös.

När man lunchar och försöker vara social med en tjej vars namn man fortfarande är fruktansvärt osäker på att uttala, ska man vara försiktig med att prata samtidigt som man tuggar för att undvika att bli Spottaren.

När man är förkyld ska man gå och snyta sig med jämna mellanrum. Man ska också vara noggrann med att ha uppsikt på sina tårkanaler så man inte vid minsta kittlande i näsan börjar gråta.

Att utbyta ord

Noggrant utvalt ordutbyte från en telefonkonversation följer:

- Så du är i Lund nu?
- Japp.
- Och pluggar?
- Jo.
- Så du är i Lund och pluggar?
- Ja.
- Men vad heter skolan du läser vid?
- Lunds universitet.
- Lunds universitet?
- Ja.

Jag valde att avrunda därefter och gör mitt bästa för att inte analysera mer.

Att göra borta bra, men hemma bäst-grejen

Det kanske kan ses som lite fånigt. Men det är sanningen och det är något alldeles speciellt med känslan av att vara hemma. Det kan inte uppskattas när man alltid har det nära, det blir riktigt äkta först när det inte är så naturligt som alltid. Och just då, det är då det naturliga är det som älskas som mest med det. Med att vara hemma. Med att det naturliga inte alltid är natuligt.

Det måste ses som skrattretande. Det mesta fattar man beslut om själv, man gör hela tiden val om hur livet ska se ut och formas. Men beslutet om vad som är hemma tilldelas utan respekt för egna val. Hade jag haft hela världen till mitt förfogande när jag skulle utse mitt hemma, hade förmodligen inte mitt val fallit på Ulricehamn. Det är en uppförsbacke med en pöl längst ner där den lokala krogen med jämna mellanrum går i konkurs, en stad för stor för att man ska känna alla men för liten för att man inte ska känna till alla. En stad där lokaltidningen inte har tillräckligt mycket att skriva om för att komma ut varje dag, men tillräckligt mycket för att man ska behöva en prenumeration av den. En stad där rykten kan göra dig till lokalkändis, där du lätt får bestämd form på din specialitet, du blir tennisspelaren istället för tennisspelare. En småstad precis som andra småstäder, där en dålig stämning kan fastna i luften precis som det läckande reningsverkets lukt sätter sig i näsborrarna på invånarna, där du i månaders tid kan gå omkring och rynka näsan som ett fenomen lika naturligt som hjärtslag.

En inte alls speciellt charmig stad, en sådan stad som i sin egen reklam marknadsför enkelheten med att ta sig därifrån. En sådan stad som man spenderar sin tonårstid med att drömma sig bort från och som övertygar en om att ens eventuella barn absolut inte ska behöva bo i den. En sådan stad som är traditionsfast av tradition och inte för att det skulle vara omtyckta traditioner. En sådan stad som man inte skulle välja själv att kalla hemstad.

Men det kanske är just det som är charmen med staden. Att det är en ocharmig stad. Att det är en stad som inte har speciellt mycket att erbjuda. Att det är en stad som gärna glöms. Att det är en sådan stad som ger en trygghet, inte för att den är trygg, utan för att man känner den precis som man känner igen en doft, en doft som är trygg vare sig den är god eller inte.

Att det är en sådan stad som gör sig omtyckt mest för att den innehåller de man aldrig vill vara utan. Att det är i just den staden du har byggt upp ditt liv med din familj och dina vänner.

Men jag tycker om Lund, det är klart jag gör.